What Happend?
Allt känns som ett enda stort mysterium.
Ibland är det som om hjärnan har en strid med hjärtat
eftersom dem inte kommer överens. Det är då jag inte vet hur
jag ska reagera eller vad jag ska tänka och tycka.
Jag kräver vapenvila, behöver stabilitet
Som jag nämde igår så kämpar jag men jag förstår ändå
inte hur saker har blivit så fel ändå
Varför är jag så rädd? Jag vill inte att rädslan ska vara något hinder
men det är det och jag önskar jag visste hur man rev ner hindret
eller hur man helt enkelt hoppade över det.
Jag antar att allt är som det är på grund av att saker och ting läks
saker och ting byggs upp, man måste gå igenom det
för att nå sitt mål.
och för att nå sitt mål måste man ta sig igenom tuffa stunder
Jag vet att jag kan klara det men jag har så lite tålamod
och vill att det ska gå nu, jag vill inte vänta längre.
Men jag har inte så mycket val helt enkelt,
jag måste stå ut med detta mysterium
Det självklara kommer bli självklart till sist
och det svåra behöver inte vara så svårt som det verkar vara
Det gäller att jag börja tro på mig själv och ta mig själv i kragen
Jag vill tro, det behöver ja för min och andras skull
Men vad hände egentligen igår ?
Att ord och meningar kan bli så fel
Hur som helst ber jag om ursäkt
Allt kommer att fixa sig, det tar bara lite tid
och att man är trodd och sedd
Som Peter Koestenbaum sa :
"Whenever someone sorrows, I don't say, "forget it, or "it will pass, " or, " It could be worse"
All of which deny the the intergrity of the painful experience. But I say, to the contrary.
"It is worse than you may allow yourself you think. Delve into the depth. Stay with the feeling.
Think of it as a precious source of knowledge and guidance. Then and only then you will b ready
to face it and be transformed in the process "
Ibland är det som om hjärnan har en strid med hjärtat
eftersom dem inte kommer överens. Det är då jag inte vet hur
jag ska reagera eller vad jag ska tänka och tycka.
Jag kräver vapenvila, behöver stabilitet
Som jag nämde igår så kämpar jag men jag förstår ändå
inte hur saker har blivit så fel ändå
Varför är jag så rädd? Jag vill inte att rädslan ska vara något hinder
men det är det och jag önskar jag visste hur man rev ner hindret
eller hur man helt enkelt hoppade över det.
Jag antar att allt är som det är på grund av att saker och ting läks
saker och ting byggs upp, man måste gå igenom det
för att nå sitt mål.
och för att nå sitt mål måste man ta sig igenom tuffa stunder
Jag vet att jag kan klara det men jag har så lite tålamod
och vill att det ska gå nu, jag vill inte vänta längre.
Men jag har inte så mycket val helt enkelt,
jag måste stå ut med detta mysterium
Det självklara kommer bli självklart till sist
och det svåra behöver inte vara så svårt som det verkar vara
Det gäller att jag börja tro på mig själv och ta mig själv i kragen
Jag vill tro, det behöver ja för min och andras skull
Men vad hände egentligen igår ?
Att ord och meningar kan bli så fel
Hur som helst ber jag om ursäkt
Allt kommer att fixa sig, det tar bara lite tid
och att man är trodd och sedd
Som Peter Koestenbaum sa :
"Whenever someone sorrows, I don't say, "forget it, or "it will pass, " or, " It could be worse"
All of which deny the the intergrity of the painful experience. But I say, to the contrary.
"It is worse than you may allow yourself you think. Delve into the depth. Stay with the feeling.
Think of it as a precious source of knowledge and guidance. Then and only then you will b ready
to face it and be transformed in the process "
Kommentarer
Trackback
